Vinylparadoxen

Eller: Varför tunga skivspelare fixar kassa skivor men sällan det omvända

Ännu en textspecial från Vinylbutiken – lite musikhistoria och två exempel på hur audiofila skivspelare hanterar även problemskivor medan enklare skivspelare inte alls har samma kontroll över presentationen av vinylspårets innehåll.

Termen ”vinylparadox” finns inte i någon ordbok, men fenomenet existerar avgjort. Enkelt uttryckt är paradoxen denna: ju mer avancerad skivspelaren är, desto mindre avgörande är vinylskivans kvalitet, samt det omvända förhållandet: ju enklare skivspelare och pickup, desto viktigare blir en audiofil skivutgåva för en helt positiv lyssningsupplevelse. Det här kan låta som ett billigt försök att sälja på ägare av enklare hifi-anläggningar de mest exklusiva LP-utgåvorna. Men läs vidare!

Två av oss mer eller mindre inblandade i Vinylbutikens öden gillar båda den klassiska reggae som tydligt påverkade både den internationella och svenska musiksmaken medan Bob Marley ännu levde och en bra bit in på 80-talet. (Vad hör man i låten ”Dress You Up” på  Madonnas andra album ”Like A Virgin” från 1984 om inte en sektion mixad efter konstens alla regler i den subgenre som kallas dubreggae! Madonna snappade upp dub när den bara funnits i tio år redan. [Ironi])

Exemplet reggae är bra eftersom de jamaicanska vinylskivorna från förr anses rena skämt, så uselt tillverkade var de. Å andra sidan var det här musik från Tredje världen och man anpassade sig till det… Undertecknad köpte Bob Marleys ”Rastaman Vibration” på USA-import i Stockholm när den kom 1976. På märkliga vägar hade ett parti jamaicanska vinyler på Marleys eget märke Tuff Gong hamnat i det USA-tillverkade Island-omslaget.

Det fascinerande med hybriden var inte musiken utan mötet med det jamaicanska måttet på en okej produkt. Förutom att båda vinylytorna var fyllda av små gropar som skapade små dunkande ljud om musiken var lågmäld där, hade något gått fel vid graveringen. Under tredje eller kanske näst sista låten på ena sidan tonade det fysiska spåret plötsligt bort och cirka en centimeter av spegelblank svart vinylyta vidtog innan spåret tonade in igen!

Att skivan bokstavligen bokstavligen tappat spåret under 3-4 minuter är förstås en på miljonen; så här defekta produkter tillverkades inte ens på Jamaica förrän under 90-talet. Vid den här tiden hade de utfattiga artisterna låtit pressa upp några hundra kopior åt gången av sina gamla 70-talsframgångar och matriserna som drogs fram varje gång var nu så smutsiga att varje ny upplaga lät…väldigt knastrigt.

Andrahandsbranschen har tydliga regler för gradering och enligt dessa lät splitter nya skivor från Jamaica ibland knappt som ”VG”. Novisen lär sig (ofta bittert) att VG – ”very good” – i praktiken betyder ”risig”! Skivan knastrar oavbrutet och oljuden tränger igenom musiken inte bara under glesare partier, och det kan finnas repor. Vinylparadoxen blir tydlig med en sådan här nytillverkad skiva som ändå låter som sju svåra år.

Ett vårregn av knaster på den enkla spelaren, musik från den avancerade

Ett konkret exempel ur en medarbetares skivsamling. Legendariska jamaicanska skivbolaget Studio One hade redan från början av 1960-talet sitt eget vinylpresseri och expanderade f.o.m. cirka 1979 till USA. De första åren anlitades ett riktigt hyfsat lågprispresseri: Snabbspola 20 år framåt och de amerikanska Studio One-pressningarna låter nu ofta beklämmande. Inte knastriga som de jamaicanska men med alla möjliga missljud som visar att man slarvat sig genom produktionsprocessen.

När brittiska Virgin Records sajnade jamaicanska gruppen The Gladiators 1976, var det i hoppet om att lyckas matcha konkurren Islands framgångar med Bob Marley & The Wailers. Gladiators var en manlig vokaltrio, precis som Wailers (innan bolaget lyfte ut namnet Marley för att ge skivköparna en ”idol” att fixera blicken på.) Gladiators debutalbum, ”Trenchtown Mix-Up”, har onekligen en lantlig charm och de gör en avskalad men energisk coverversion av Marleys ”Soul Rebel”.

Studio One vaknade till, samlade ihop ett gäng singlar med bandet och försökte haka på Virgins framgångar. 1977 års ”Presenting The Gladiators” (Jamaica-press enbart) lät mer primitivt, inte minst inspelningstekniskt. Undertecknad fick tag på den här skivan först 1999 i en jamaicansk nypressning. Att låtlistorna för sidan A och B kastas om på omslaget jämfört med etiketterna och titlarna dessutom låg i fel positioner jämfört med det som hördes från skivan, sådant tillhör charmen med reggae och är nästan en pluspoäng för äkta vara!

Mindre tilltalande var hur båda sidorna knastrade nonstop. Det pågick ett strilande regn i diskanten från början till slut. Spelaren var en helt okej Pro-Ject för dryga 3.000 och pickupen den utmärkta Clearaudio Aurum Alpha (MM). Den kostade runt 1.800 år 2000…

Skivan stod olyssnad några år tills en avsevärt tyngre skivspelare kom i huset (tänk tio gånger Pro-Jectens pengar). De första åren användes samma MM-pickup på audiofilspelaren fast den lirade flera klasser lägre än spelaren. Varför, kan någon fråga? Varför inte uppgradera allt på en gång?

Sanningen är att en toppspelare lockar fram kvaliteter ur t.o.m. enklare pickuper som man inte trodde fanns där. Skillnaden i ljud mellan Clearaudion på en liten Pro-Ject och monterad på en massiv Nottingham-spelare gick inte att diskutera bort. För första gången ”hörde” jag pickupen och vad den stod för. Dess robusta moving Magnet (MM)-ljud rockade verkligen när den fick arbeta mot en sådan klippa som den nya skivspelaren. Jag njöt pickupen fullt ut tills den började låta sliten.

Men även om Gladiators nu lät mycket bättre stod knastret fortfarande som en regnvägg mellan lyssnaren och musiken. En hopplös skiva. Kunde man tro.

Efter ytterligare tio år låg plattan på tallriken igen, nu i samband med en test av den prisvärda japanska Jelco-tonarmen i kombination med en betydligt bättre MC-pickup.

Och nu hände det: något i den nya kombinationen vände på steken. Med största sannolikhet var det nålslipningen på en avsevärt mycket bättre pickup som flyttade det strilande regnet till bakgrunden. Knastret minskade också drastiskt i intensitet. För första gången stod musikerna i förgrunden av denna, förvisso rätt mediokra vinylpressning. Dessutom ruskigt levande i 3D med instrumenten tydligt tecknade och mycket mer kroppsliga.

En fyra gånger så dyr pickup och en tio gånger så dyr skivspelare hade flyttat fram upplevelsen från hifi-klubben och in i audiofilernas finrum. Jag häpnade över att ha levt så många år med en fet anläggning med ett amerikanskt 200 watts-steg i centrum men ändå en så platt ljudbild. (Misstaget låg i att betrakta ett tufft slutsteg som hjärtat i anläggningen…)

I utrymmet mellan högtalarna hörde man tydligt in i studiorummet på Jamaica och det var nu det visade sig – det som alla med analog erfarenhet vet: enkla spelare kan inte återge rumslighet och man avfärdar ofta skivor som spelats in live som uddlösa och utan bett. En enkel pickup och spelare kan inte teckna ”luften” mellan musikerna i studion och det som återges saknar djupinformation.

Med en enklare vinylspelare kan grunden vara bra, musiken går i huvudsak fram och klangen är hyfsat neutral. Men det fattas fortfarande väsentliga dimensioner. Med en audiofil skivspelare och pickup var plötsligt musikerna på plats. Plattan lät väldigt annorlunda än den Virgin Records givit ut men var på sitt sätt precis lika njutbar. Den var live i en studio istället för 5-6 instrument på varsitt ljudspår och sedan ihopmixade. Skivknastret var inte längre ett problem, åtminstone inte med den här musikgenren vars anhängare är luttrade.

Det är därför de som kommit en bit på den audiofila vägen njuter t.o.m. av gamla skräpvinyler, medan de som just påbörjat det här intresset, kanske med enbart cd-ljud (eller ännu värre: mp3:or) som referens blir avtända av en och annan vinylplatta. Den som inte vill eller för ögonblicket har råd att plöja ner mer än några få tusen i skivspelaren/pickupen kommer att vara helt beroende av perfekta pressningar – sådana som bara den dyra audiofilnivån utlovar.

Visst är livet orättvist!

Alla dina gamla skivor, kommer att låta så mycket bättre på en tung kvalitetsspelare än på en liten entrémodell. Och om du inte har råd med toppspelare just nu så vet du efter den här artikeln vad du ska ha i siktet!

Exempel 2: Nötta skivor okej på en audiofilskivspelare

Genom åren har tre kopior av den klassiska Dejà Vu med Crosby, Stills, Nash & Young (1970) samlats på skivhyllan hos en av butikens medarbetare. Under Vinylbutikens historia, som sträcker sig tillbaka till 1999, har skivan sett en återutgivning på audiofilbolaget Classic Records (2004). Titeln är för tillfället inte i press.

Dessa tre var dock gamla kopior, en förstapressning från USA att döma av skivreklamen på innerpåsen och ett helt enastående vältillverkat uppviksomslag i kraftfull kartong med fejkad prägling av Naguahyde konstläder. Tyvärr var skivan väldigt välspelad (läs: sliten).

Den andra kopian var en bara något senare pressning, från runt övergången 1972/73 att döma av skivreklamen på Atlantics innerpåse: Joni Mitchells ”For The Roses” från november 1972 är den mest aktuella skivan. Vinylen var i nyskick men efter några år in i produktionen hade bolaget övergått till en tunnare kartong för uppviksomslaget. Konstläderimitationens struktur var också bara hälften så märkbar vid beröring.

Det är bara att erkänna: vinylälskarens hjärta slår ett extra slag varje gång man möter någon av de där verkligt snygga utgåvorna som stora artister emellanåt lyckas förhandla sig till trots branschens högljudda protester och ängsliga blickar på lönsamhetskalkylen. Konstnärer och ekonomer har legat i krig under åtskilliga år, om någon missat det. Crosby, Stills, Nash och Neil Young var eller är fortfarande konstnärer – se bara Youngs privata korståg mot det dåliga mp3-ljudet.

Den tredje kopian hörrörde från tiden efter en ändring av bolagets katalognummer runt 1977. Också den i nyskick och nu med mycket mer rött i omslaget som ursprungligen var mörkt nötbrunt. Kartongen i uppviket hade blivit ytterligare lite tunnare och av strukturtrycket återstod knappt något.

(När Classic Records gav ut CSNY/Dejà Vu 2004 kommenterade någon på nätet omslaget som en ”strålande reproduktion” av originalen och man kan förmoda att den också innefattade strukturen och illusionen av konstläder.)

På en enkel skivspelare är den slitna originalpressningen onjutbar, all diskant verkar bortslipad av många spelningar och istället sprakar diskanten demonstrativt vid vissa toner eller vokala ljud, så kallad ”groove wear”.

Plattan har inga repor men bör ändå inte graderas som bättre än ynkliga VG. Undertecknad hittade den fult övergraderad som VG+ i en begagnatbutik. Med tydlig groove wear är en skiva aldrig bättre än VG. Men här är problemet igen: hur mycket groove wear som hörs beror på skivspelaren och pickupen! En enkel skivspelare kommer att framhäva det slitna, en avancerad spelare fokuserar musiken.

Som jämförelse kan sägas att nytillverkade plattor i allmänhet låter som NM eller ”near mint” eller EX (”excellent”). Vinylmassan har genom LP-skivans historia mycket sällan varit perfekt och spannet NM till EX, den senare nivån brukar definieras som ”spelar som nästan ny”, är verkligheten för en nytillverkad vinyl.

Bara då och då misslyckas bolagen med tillverkningen så att man råkar på en ny skiva som låter ”VG+”. Det vill säga, vinylmassan håller låg renhetsgrad och är behäftad med ett grundknaster som blir hörbart under tysta musikaliska partier men döljs av musik som traskar på i mellantempo eller spelar starkt.

När en skiva inte är bättre än ”VG” (utan plustecknet), ja då tränger knaster igenom även i mellantempolåtar. Skulle en nytillverkad skiva låta så – det händer nästan aldrig – då är det en misslyckad pressning.

I termer av officiella graderingssystem kan alltså enkla ”standard-lp” befinna sig varsomhelst mellan NM och VG+. Sedan spelar den subjektiva upplevelsen in. Vissa lider helvetets alla kval av tre knäpp i inledningen eller en stunds kantknaster.

Kantknastret är ett fenomen i sig och en relativt vanlig åkomma hos vinylmediet – säg, en av tio-femton inköp har det. Fenomenet uppstår då matriserna ”dropptorkar” efter kemiskt rengöringsbad. Lite smuts kan torka in vid den stående eller hängande matrisens yttre nederkant. Det är eftersom höger spårvägg ligger närmast skivans ytterkant som mikrosmuts som inte rinner av blir liggande här. Resultatet är att hela upplagan av den här titeln kommer att uppvisa ett litet knaster i höger kanal just i början av låten.

Kantknaster, om det inte pågår orimligt länge och är påfalliande högt (i synnerhet i kombination med lågmäld musik), måste betraktas som en del av en vinylskivas naturliga variation. Sådant är också synsättet på t.ex. den amerikanska begagnatmarknaden. Den som följt vinylen under många år vet exakt vilken nivå skivindustrin håller. Den är inte alltid imponerande och inget har ändrats under de senaste årens rennässans för vinylen. Produkten är komplex att tillverka.

Skulle en dyrare audiofilutgåva uppvisa seriöst kantknaster finns inga oskrivna lagar. Undertecknad anser att det är en skam om ett bolag som kallar sig audiofilt ändå saknar tillräcklig kvalitetskontroll i fabriken. Men det finns dåliga dagar när någon sitter och sover istället för att ta stickprov.

De tre kopiorna av Crosby, Stills, Nash & Young illustrerar flera aspekter av det som sagts hittills. På en audiofil skivspelare gick plötsligt den slitna originalpressningen från att vara skräp till den som var mest njutbar av dem alla, trots att de två senare var nästan knäppfria NM-kopior!

På något magiskt sätt lyckas en verkligt bra pickup (tänk intervallet 8-12.000 kr) återigen med konststycket att läsa av musiken djupare ner i spåret, eller åtminstone på ett annorlunda sätt än den enkla elliptiska pickupen gör. Den betonar inte knastret lika mycket.

Spårdistorsion till följd av ett otaligt antal spelningar i smutsigt skick på en dålig spelare, den disten är permanenta skador i spåret, men en verkligt bra nål tycks kunna läsa spårväggarna på ställen den billiga och troligen skadade nålen aldrig nådde och fångar så upp en något annorlunda ljudbild av samma skiva.

Den exklusiva pickupen trollar som sagt fram mycket mer av musikernas kropp. Den frasande eller t.o.m. fräsande spårdistorsionen från slitage hamnar längre ner i ljudbilden och drar inte längre all uppmärksamhet till sig.

Det som tidigare var ett diskantfattigt och basbullrigt sound visar sig i själva verket vara förstapressningens tunga mastrering med tyngd och tryck i basen. Redan runt 1972 fegar bolaget ut eller ändrar skivans klang med så mycket hård diskant att kopia två låter mer tröttande för örat. Och kopian tillverkad efter 1977 (men innan streckkoderna introducerades cirka 1984) är ett skämt på ett annat sätt:

Nu har mastreraren visserligen vässat bara den översta toppen av diskanten vilket eliminerade den hårdhet som hördes tidigare, men nu är basen istället både svagare och framför allt ÄNNU luddigare och flabbigare än på kopia två, som i sin tur hade tappat mycket av kraften och pregnansen i den allra första pressningen!

Man kan lugnt säga att flera amerikanska skivbolag under 1970-talet, vinylens gyllene år, verkligen vanvårdade produkterna i sin katalog. Därför är det på många sätt roligare att återupptäcka vinylen i vår tid, när upplagorna är mindre och mastrering och gravering verkar hålla en jämnare standard än förr. Inte minst är högtalare idag överlägsna gårdagens.

Många gamla originalvinyler (60- och 70-tal) lider på dagens bra anläggningar av att vara mastrerade på högtalare med påfallande begränsat frekvensomfång och inte sällan någon irriterande oregelbundenhet i frekvensgången som förevigas i slutmixen eller den avslutande poleringen som mastreraren bidrar med. Därför låter de konstigt på dagens mer linjära högtalare.

När någon mastrerare tycker sig ha fixat ljudet efter sin smak kan han ha lagt på en enerverande puckel med nasal diskant – beroende på en svacka i sina egna högtalare. Basen kan sakna djup eller vara problematisk på grund av rumsresonanser som blandar sig i det ljud mastrerar hör och försöker kompensera för. Så åker skivans slutanvändare på en fet baspuckel på fel ställe i förhållande till sitt lyssningsrum.

Sådana skivor är meningslösa att använda som referens när man söker det bästa ljudet i egna rummet med…