Den kapabla torkduken

En av Vinylbutikens medarbetare övertygades genom detta ”hands on” test att torkduken Onzow Z-cloth verkligen gjorde ett jobb som överträffade hans gamla favoritmetod.

För testet begicks något som samlare av vinylskivor kanske skulle betrakta som ett helgerån. Jag bröt upp en alltjämt förseglad (i krympplast) amerikansk Capitol-skiva från 1977. Den hade nästan omedelbart raderats från katalogen pga. usla försäljningssiffror.

Adjöss med det eventuella samlarvärdet!* Men syftet var gott: att få tillgång till en vinylplatta som legat och krälat i pappersdamm från innerpåsen under 36 år. Mycket riktigt var plattan så där dammigt och ojämnt gråvit som man kunde misstänka trots förvaringen i försluten krympplast.

Från många års erfarenheter med den kräsna pickupen Dynavector 17D2 och efterträdaren D3 vet jag hur negativt en lyhörd pickup reagerar på ett sprillans nytt men smutsigt vinylspår. Till att börja med låter skivorna matt och oartikulerat. Nålar med avancerad slipning kan återge musikaliska detaljer som helt enkelt ligger överspacklade med mikroavlagringar och trummisens hi-hat-spel kan ha känslan av att någon hängt en plastpåse över mikrofonerna.

Dessutom kan spårdistorsion uppstå här och var där musikens frekvensinnehåll motsvaras av krumbuktiga spår som är riktiga dammfällor – i vissa vindlingar tycks damm samlas och packas extra hårt och det låter som en sönderspelad och distande skiva med hyperslipade nålar, men är egentligen bara smuts.

Jag visste som sagt hur en sådan här skiva typiskt låter rakt ur konvolutet och den ordinarie proceduren är en serie av olika rengöringar. Först en grovtork med någon enkel borste, t.ex. den populära kolfiberversionen, alternativt någon gammal övervintrad plyschborste från vinylskivans storhetstid som först fuktas svagt för att få med sig det mesta dammet. Därefter vidtar en riktig våttvätt. Där andra använder en skivtvätt har jag vanan att upprepa flera våttvättar med en blandning av sprit och rent vatten (det finns kommersiella rengöringsmedel som bygger på samma princip).

Det här är en tyvärr rätt tidskrävande procedur eftersom borsten vid första våttvätten mest omfördelar smutsen som sitter kvar i spåren. Men avlagringarna har åtminstone mjukats upp och en andra våttvätt gör sedan rent. Dessvärre är en konventionell skivborste med en dyna av något slag rejält blöt redan efter en skiva, så metoden lämpar sig inte för den som har flera skivor på raken att tvätta.

Den här gången gick jag efter en första grovtorkning rakt på Onzow Z-cloth, blött under vanligt kranvatten och urkramad. Skivan låstes med en enkel men duglig Michell skivklämma och tallriken roterades manuellt medan jag tryckte duken lätt mot skivan och under några varv förde den inifrån etiketten och ut mot ytterkanten. (Metoden skulle förmodligen inte fungera med en spelare med fjädrande upphängningn.)

Eftersom jag tryckte duken en smula för att den skulle tränga ner i spåren glittrade skivan av fuktrester som efter någon minut avdunstat/torkat. Upprepade proceduren med andra sidan.

Eftersom skiva och musik var ny för mig saknades referens till dess klang och detaljupplösning. Jag lyssnade noga på första låten, noterade en djup och kraftfull knäpp tidigt i sången och ett marginellt kantknaster under låtens inledning (det här irritationsmomentet beror sannolikt på slarv vid rengöringen av de verktyg med vilka skivorna sedan pressas och hela pressningen – tusentals kopior – lider av samma fenomen).

Ljudet var remarkabelt bra givet skivans ålder och initiala status. Inspelningen var dock lite beslöjad men det var också den här gruppens första skiva för Capitol och hade mer med produktionskunnandet att göra. Men eftersom musiken var obekant måste Z-cloth-dukens kapacitet avgöras genom omlyssning efter en grundlig och tidskrävande våttvätt på det gamla hemlagade sättet. Det bör noteras att så här gamla skivor inte går att rena i djupet med mindre man använder den kostsamma tyska trycksluftstvätten som Vinylbutiken säljer, eller möjligen några av de professionella VTI-maskinerna.

Men för den som har oändligt tålamod kan våttvätta en vinyl genom att trycka en blött, hård och fjädrande borste med dyna mot vinylytan och hjälpa tallriken hålla sig i rörelse. För den här metoden krävs en robust spelare och en tung tallrik. För lätta tallrikar måste tvätten utföras helt manuellt med skivan liggande på en handduk. Tonvikten ligger här på, ett fett- och smutslösande medel och ett visst manuellt tryck som forcerar fasttorkade partiklar ur spåret.

Mycket riktigt hade det dova knäppet försvunnit vid omlyssning tio minuter senare, det inneboende lätta kantknastret var naturligtvis kvar. Och: inspelningen, suddig i konturerna som den uppenbarligen var redan från studioarbetet, hade faktiskt hittat en något större pregnans. En kvinnlig doakör satt inte längre utsmetad på en platt ljudvägg utan hade fått lite luft omkring sig, stod på sitt eget ställe i ljudbilden. Trumslagarens arbete på hi-hat och cymbaler hade också fått en liten livsinjektion och genom hela ljudbilden fanns en aning tydligare transientsvar.

Men den grundliga vättvätten var inte längre någon mirakelkur, som jag under många år förlitat mig på. En löjlig liten vit duk från Japan gjorde jobbet nästan lika bra. Det var imponerande. Och vem vet, nu förde jag bara duken under cirka 5 sekunder över en skivyta. Hade jag ägnat sidan 15 sekunder och riktat handens tryck mot duken lite mer exakt hade jag kanske putsat bort det dova knäppet (och de andra smutspartiklarna som säkert låg utspridda över hela sidan) .

Vad gäller vanligt kranvatten tycks det inte tillföra några problem. Efter sprittvätt med destillerat vatten hade inte vinylytans brus- och knasternivå minskat något alls. Det grundliga tvättmomentet frigjorde mer mikrovindlingar i spåren men till och med en mycket snabb torkning med Z-cloth fick spåren helt rena på djupet.


  • I sannningens namn innehöll den förseglade plattan den värsta sellout en grupp gjort sig skyldiga till, och Capitol strök med all rätt det jamaicanska reggaebandet Inner Circles mainstream-flört med amerikansk disco. Sen körde sångaren Jacob Miller ihjäl sig och bandet kom tillbaka många år senare med två låtar som plågade världen, tv-temat ”Bad Boys” och den triviala ”Gonna Make You Sweat” – dagismusik av värsta sort.