Akustik: Rummet som filosofisk princip

Det destruktiva rummet och de livliga tidspilarna

Vinylbutiken sysslar med försäljning men kan som här göra en liten filosofisk utvikning i ämnet musiklyssnande. Tittar man på hifi-skribenter i omvärlden noterar man ofta en annan typ av texter, där tekniksnacket blandas med musiken som del av den humanistiska människan och hennes lärdomstradition.

Till viss del beror detta säkert på den legendariske redaktören Harry Pearson på The Absolute Sound. Stilbildande introducerade han begreppsparet Yin och Yang från den klassiska kinesiska filosofin i sina utläggningar om musik och apparatur.

Musiklyssning representerar en av själens mer förfinade sätt att inhämta upplevelser. Här i Sverige väljer vi de liknelser som ligger vår kultur närmast, så ljud – de gamla grekernas finaste organ jämte synorganet – beskrivs gärna i termer av smakförnimmelser, i termer av mat och dryck.

De gamla grekerna skulle ha funnit detta otillständigt eftersom det rådde en strikt hierarki sinnena sinsemellan. Att likna en ljudanläggnings karaktär vid ”rödvinsvarm” hade varit en förolämpning mot hörselsinnet som de gamla grekerna skattade betydligt högre än smaken! (källa: A.E. Taylor – Plato, the Man and his Works)

Filosofiska tankefigurer smyger sig också in i könsrollerna som de vagt återspeglas i hifi-världens uppfattningar. Kvinnans traditionella makt över rummets domän och mannens traditionella funktion som pilen eller skottspolen som direktionellt färdas fram och åter för att förvärva inkomsterna till detta RUM, denna utgångspunkt, ger naturligtvis den biologiska kvinnan och hennes klippstabila DNA ända tillbaka till apan Lucy ett visst företräde i frågor om heminredning. Hifi-världen, åtminstone den anglosaxiska talar om detta som en variabel X, the wife factor eller hustrufaktorn!

Mannen är husvill eftersom han står nära kopplad till den ständigt verkande Fader Tid (Kronos) och därmed på sina håll så förhatliga patriarkalismen. Inom den arketypiska kvinnans hägn existerar inte Tid utan bara ett slags stillastående och fredat Rum.

Uppenbarligen är detta inte ett unikt svenskt problem, att sakna förmågan att arbeta med båda koncepten samtidigt och därför antingen överbetona det ”patriarkala” (tidsaspekten, stämpelklockor) eller det ”materiarkala” (rumsaspekten, stasis och själens återhämtning).

I den anglosaxiska världen är man medveten om hur den direktionella maskulina principen – kalla den gärna Yang – studsar mot dessa statiska fyra väggar eller den feminina principen eller Yin. Eftersom Yin är vad hon är måste den aktiva Yang modifiera Yin för att höra sin egenart, sin egen idé, via musiken.

De bästa av de gamla grekiska tänkarna var alla rörande eniga om att de rumsliga störningar som en ljudälskare ständigt brottas med inte alls existerade i den högre idévärlden. I tanken framträder Formerna i full perfektion. Det var först i den fysiska verkligheten, i rummet som perfektionen naggades i kanten av de låga fysiska egenheterna.

Mannen, den rastlösa tidspilen Yang, ses verksam både i musikkällan och i utflödet eller projektionen av Idén bakom musiken genom högtalarna. Rummets egenskaper bryter sedan upp Yangs direktiv, rummet har likt Aristoteles onda urmateria i sig att degradera Platons ideala bild – musiken som sådan eller tinget i sig.

Tyske filosofen Immanuel Kant förnekade att vi kan känna tinget i sig, vilket naturligtvis är struntprat. Om mannen bara tystat sitt hjärntjatter tio minuter och låtit sig uppslukas av ett vackert musikstycke hade han förstått värdera Platons lära om Formerna. (Och detta trots att Platon knappast ansåg att musik var det bästa sättet för själen att ”hitta hem”.)

Akustikförbättring kan liknas vid Yang-principens underkännande av en undermålig Yin eller rumsprincip. Inte konstigt att ”hustrufaktorn” finns i den händelse man har en partner som antiintellektuellt identifierar sig med de gemensamma Rummen och därmed blivit lika statisk som de hem man ser i de glassiga inredningsmagasinen.

Av det här kunde man dra slutsatsen att musikkärlek är en typiskt manlig eller t.o.m. homosexuell företeelse! Män som via ljudet söker den perfekta spegelbilden av sig själva! Men musikälskande kvinnor utesluts heller inte, för som amerikanska psykologen James Hillman påvisat bor det en själslig man (animus) i varje kvinna och en själslig kvinna (anima) i varje man – precis som djuppsykologen Carl-Gustav Jung sade, men därtill en anima även i kvinnors psyken och en animus även i mäns psyken.

Det fysiska livet är med andra ord fullt ut representerat även i den psykiska verkligheten, den levande verkligheten som vi alla försöker återkalla genom hifi-intresset. Som vi alla vet hävdade Platon att vi är döda fångar i en grotta just nu där vi bara avnjuter svaga skuggor av den äkta varan.

Det är inte utan att man undrar om begreppet ”mansgrotta” är en direkt och korrekt avledning av Platons kända liknelse av hur den rena och levande idévärlden med nöd och näppe sipprar ner till de fångna materialisterna, som gör vad som står i deras makt att via konsten, ljudåtergivning – och till sist även akustikförbättring – återuppliva eller åtminstone värma sina frusna själar.

Lite förenklat kanske man kan säga att en välgjord representation av musiken bjuder själen på en biljett till en timmas illusion av att åter vara integrerad eller helad från den splittring som fallet ner från Platons värld av rena Idéer till den kombinerade rums- och tidsdomänen (”grottan”) innebär.

Men här lurar också en fälla: sanningslidelsen kan bli en besatthet och en förbannelse (perfektionism), så det är nog tur att ”hustrufaktorn” finns där som en påminnelse om att detta är en kompromissernas värld!